E=mc² Dance

CONTEMPORARY DANCE COMPANY GOTHENBURG

 

Frilansare - fria grupper - en kulturpolitisk paradox

E=mc2 Danskonst / E=mc2 Dance

 

Frilansare. Uttrycket som sådant härrör från militärväsendet och maktstrukturen i Europa för längesedan när det började bli vanligt med riddare som var beredda på att ta tjänst hos den som betalade bäst och bli en del av det laget för att sedan kunna ställa sin lans i någon annans tjänst vid ett annat tillfälle - en fri lans helt enkelt.

Jämförelsen med dagens fotbollsvärld är slående, men också att ”folket” inte alltid accepterar s.k. ”svikare”. Den som senast fick känna på detta var Jesper Blomqvist vid mötet mellan Djurgården och IFK Göteborg på Ullevi förra helgen.

 

Och så fungerar frilansare också idag inom kulturområdet. Skådespelare, dansare, musiker försöker få jobb för längre eller kortare tid på institutioner, inom kommunala kulturprojekt, hos fria grupper och får då ta sig an uppgifter som någon annan skissat på, ta på sig olika roller och försöka förbli konstnär i rollen som kulturarbetare, kulturpedagog, kulturdansare, kulturmusiker i projekt som företrädesvis sysslar med  hedersmord, integration, rasism, kvinnoförtryck, utanförskap ja vad det nu är för tillfället som ”marknaden” efterfrågar i sina pedagogiskt vällovliga syften.

 

Konstnären har alltid behövt kungahuset, fursten, det rika borgerskapet eller staten, kommunen landstinget för sin överlevnad.

Få har i realiteten kunnat ”leva” på sin konst alltså sälja den och leva på intäkterna.

 

Inom konsten är detta en sen företeelse som hänger samman med borgerskapets uppdykande i 16-1700 -talets Holland, de ökande förmögenheterna som en följd av handel på de nyupptäckta kontinenterna och rovdrift på deras tillgångar .

 

Det blev för första gången möjligt att måla på chans utan föregående beställning, att ta fram något och sedan försöka få det avyttrat.

Och vad var det då de målade. Jo, det var faktiskt i dubbel bemärkelse ”marknaden”. Från att tidigare ha målat porträtt på beställning av prominenta personer, som ville gå till eftervärlden, blev det nu bilder på fiskar kött, fågel, frukt och grönsaker. Det var marknadsståndens överflöd, det var rikedom och välstånd.

Och den frilansande konstnären anpassade sina motiv till de tänkta köparna och de rådande stilidealen.

 

Och konsten som vara är en allt annat överskuggande verklighet än idag.

Och jag ser en förfärlig massa varuproducenter av kulturprodukter. På utbudsdagar försöker alla övertrumfa varandra med säljande koncept. Paketföreställningen som är sååå lätt att köpa. Gruppen sköter nästan allt själva, kräver minimalt med uppbackning ( trots detta blir det ideliga katastrofer, läs Ami Skånbergs-Dahlstedts livfulla beskrivning).  Riksteatern och Regionteatrarna har hela scenen med sig för säkerhets skull.

Och innehållet är anpassat för vad, som skall behandlas inom respektive årskurs, och integreras därför utmärkt i den ordinarie undervisningen eller något projekt om mobbning eller integrationsproblem. Kanske lite handikappanpassat ibland också.

Dessutom är det rappt och fartfullt i en tid då man har att göra med en publik som är van att växla kanal om minsta longör inträffar.

Det gäller att snitsa till ett bra recept, som man kan använda för att hela tiden erbjuda nya likadana föreställningar, som gör det möjligt för beställarna att utan större ansträngning uppfylla sina åtaganden -  som tex två föreställningar per barn och år.

 

 

Och hur hamnade vi här?

 

Jo det var ju det där med kulturpolitik. Kultur till alla. Kultur åt folket. Rättvisa och demokrati. Kultur för att stärka motståndskraften mot kommersialism och utsugning. Kultur för att synliggöra maktstrukturerna i samhället.

 

Debatten i efterskrigstidens högkonjunktur i Sverige tog fart på 60-talet för att blomma ut i början av 70-talet, och vi fick Kulturråd och 1974 års kulturproposition. Det skulle bli regionteatrar över hela landet i sinom tid. Regionmusiken skulle ersätta militärorkestrar och spårvagnsditon. Det skulle skapas nya institutioner och Riksteatern fick en stor uppgift.

Men det hände något mer...

På institutionerna gick debattens vågor höga. Det handlade om de rådande strukturerna . Man diskuterade hierarkiska arbetsordningar, förhållandet arbetsgivare - arbetstagare, pjäsval - könsroller,  teaterns roll i samhället osv. vilka som var konstnärer och vilka som var  publik.

Vi fick det vi idag kallar fria grupper- besjälade av drömmen om en bättre värld. Det kollektiva arbetet, det kollektiva ansvaret. Det som visades på scenerna skulle ha relevans för nutidsmänniskan och bidra till en samhällsordning, där alla var med och bestämde, där allt det gamla skulle sopas bort och ersättas av de nya människan, alltigenom god och oegennyttig.

 

Det var en stor och mäktig kraft som intog scenen. Vi fick Världens främsta barnteater men också spännande vuxenteater, där experimentet, teaterformen stod i centrum.  Vi fick ett alternativt företagande med alternativa anställningsformer,  arbetsgivare som samtidigt var arbetstagare, kontroll över den egna arbetssituationen. På dansområdet en alternativ danskonst med ett fullständigt nytt innehåll, som då inte existerade på institutionerna. Alla var unga och entusiastiska, starka och uthålliga, orkade och hade möjlighet till extraknäck vid sidan av. Ordet kulturarbetare myntades vilket i ett slag sade något om att man såg sig som en del av arbetarklassen med uppdraget att bedriva folkbildning.

 

Det var som en del av denna rörelse, som jag själv började turnera med barnföreställningar kors och tvärs genom det som idag är Västra Götalandsregionen. Med gruppen Rubicon besökte jag bibliotek, förskolor, skolor, församlingshem, parklekar, gymnastikhallar. Turnébussen var en Volvo Amazon där  högtalaren fick åka i framsätet och de tre övriga gruppmedlemmarna trängas därbak. Scenografin, som vi själva förfärdigat, hängde på en klädställning från Kapp-Ahls... Förhållandena skiftade starkt. Ibland fyllde dekoren hela rummet ibland såg den ut som ett litet frimärke.

Vi spelade hundratals föreställningar - pedagogiskt välmenande, välgjorda hantverk.... om lika och olika, om miljöförstöring ... om utanförskap och mobbning.

Vi blev oftast mycket väl mottagna särskilt på biblioteken, där personalen hjälpte till... tex med att skjuta undan bokhyllorna, så det skulle bli ett litet fritt utrymme för oss att dansa på. Efteråt fikade vi och lyssnade och insåg att samtalet med oss och den intellektuella stimulans det gav dem var deras belöning för det extra arbete vårt besök förorsakade.

PÅ förskolor var det värre. Där kom vi som inkräktare, som störde de dagliga rutinerna. Personalen hade inte tid med oss och man ondgjorde sig över den tjänsteman som just valt deras lokal för vårt besök. Inte tal om fika efteråt. Så därför blev vi väldigt bra på att hålla reda på var fiken låg i Västsverige.

Efter ett antal år på resande fot, med föreställningar två ibland tre gånger om dagen, oftast under konstnärligt undermåliga villkor....  och med stor erfarenhet i bagaget, personlig mognad, upplevde vi behovet av konstnärlig fördjupning, förnyelse, behovet av kontinuitet, en fast plats.

 

Efter DET medvetna valet, att vilja skapa något för vuxna  reflekterande åskådare och drömmen om en egen scen att spela på....stod vi där plötsligt ARBETSLÖSA.

 

Fram till dess hade vi inte stämplat en enda dag !

 

Sedan dess har varje produktion varit en förlust, en personlig uppoffring och utgift. Och AMS, A-kassan, beredskapsarbeten, praktikplatser, utbildningsplatser, API och allt vad stödformerna hetat ... varit danskonstens och vår stora stöttepelare.

 

Efter tio år av oerhört arbete,  vad hade vi uppnått av legitimitet, vem stöttade oss i ett konstnärligt sökande, vem tog ansvar?

Vi var övertygade om att vi hade tagit på oss något som samhället hade önskat och ville ha.

 

Ändå ångrade vi inte steget - och vem skulle klarat detta annat än en fri grupp -  av ansvarstagande, självständiga konstnärer?

Med vår kreativitet - att göra stadens torg och parker till spelplats ... inte som en defensiv idé utan som en medveten utgångspunkt... Eller att fylla vår scen med 22 ton sand för att pengarna inte räckte till ett scengolv ... Vilken institution hade klarat det? Mer än en teaterchef hade fått gå för att teatern inte var ”färdig” till öppningen. Och vilken institution hade klarat regelverket kring att dansa på stadens tak!

 

Det var en kreativ och konstnärlig frihet vi vann, det var självbestämmande, att inte behöva fråga någon om lov, ett obyråkratiskt arbetssätt ...

 

Jag tror att detta är saker att lägga på minnet om man skall kunna skapa en utvecklande kulturpolitik för den fria sektorn. Också i förhållande till alla de institutioner regionen också har ansvar för. Jag skall återkomma till det.

 

För inte är situationen så annorlunda idag - de flesta fria koreografer gör barn- och ungdomsföreställningar - just för att möjligheten att försörja sig är bäst där, p g a kulturpolitiska prioriteringar.  Skillnaden är kanske att det är många fler som slåss om kakan idag,  och att kommunerna har mindre pengar till sådana satsningar.

 

Men är det verkligen detta som de frilansande konstnärerna egentligen vill göra? Är det bästa sättet att utnyttja deras kreativitet? Och hur tar man hand om deras drivkrafter?

Och inte ens inom detta område där mest pengar satsas tar man ansvaret för de fria konstnärerna. Statistiken talar sitt tydliga språk - de fria danskonstnärerna står för en övervägande del av alla barnföreställningar ...

Får de motsvarande del av kulturkakan? Jag vågar påstå att regionen får mycket för pengarna! Alldeles för mycket!!

 

Så skulle man kunna ställa frågan om det bara handlade om statistik och de siffror som brukar mätas inom kulturområdet.

 

Men jag vill inte göra det så enkelt, för det handlar ju faktiskt om konst också - inte bara produktion - kulturproduktion, inte bara industri - upplevelseindustri ... Det finns ju naturligtvis konstnärliga uttryck som måste stödjas fastän de inte är så publika - eller just därför ... eller som skall stödjas fastän inte någon har prioriterat just den publiken. Det är ofta där de djupa, de riktiga livsavgörande mötena uppstår ... det oväntade händer.

 

Ute i New Mexicos öken finns ”The lightning field” - en installation av konstnären Walter de Maria - magnifika stålpålar som skall dra till sig blixten. Varje dag forslas sex personer i jeep ut till en liten stuga för att under ett dygn uppleva konstverket tillsammans - bland skallerormar, kyla eller extrem hetta. Och folk kommer åkande från hela världen. Minst sex månader i förväg måste man boka in sig ...

 

I Arizona har James Turell genomborrat en stor krater och på så sätt skapat en ljus och ljudinstallation, där månens och planeternas ljus och vindarnas och besökarnas ljud kan koncentreras. I hans vision ingick att tre personer skulle besöka konstverket varje natt ... men han har fått kompromissa ... och släpper in 12 åt gången.

 

Det är kraften i konstverket, kraften i idéerna, som måste värderas hos alla dessa ”fria” själar!  Det måste till en tro på att konstnärerna själva - oberoende av olika prioriteringar och kulturpolitik -  bör formulerar sina idéer utifrån konstnärlig nödvändighet. !

 

(När någon lyckats läsa in de kulturpolitiska prioriteringar bör man vara mer misstänksam.  Häromåret fanns det t ex ett projekt, som fick stöd av Framtidens Kultur, och som gick ut på,  att konstnärer skulle skapa skulpturer av återvinningsmaterial tillsammans med arbetslösa invandrarkvinnor ...  kan det vara mer politiskt korrekt?)

 

 

Här i regionen  står vi inför en situation som måste hanteras på ett nytt sätt.

Inom dansområdet finns det många fler aktörer idag än på 70-talet, en mångfald, en explosiv utveckling, en glädjande utveckling. Men inte tror jag att James Turell eller Walter de Maria skulle ha fått något stöd för sina galna projekt om de ansökt hos Kulturnämnden i Västra Götaland. De hade säkert fått samma svar som jag fick senast... nämligen:  ”Detta tillhör inte ett av Kulturnämnden prioriterat område”.

Hade däremot förslaget kommit från någon av institutionerna eller vaskats fram inom nämnden själv hade det förvisso behandlats mer seriöst och kanske... blivit ett sådant prioriterat område.

 

 

 

I Den nya plan som nu skall formuleras för Regionens danssatsningar finns vissa punkter som måste uppfyllas om målet i kulturprogrammet skall uppfyllas nämligen:

....det skall vara möjligt för yrkesverksamma inom kulturens alla sektorer att leva,  verka, utvecklas och möta sin publik och marknad i Västra Götalandsregionen.

 

Vi, skådespelare, dansare, musiker, regissörer, koreografer, kompositörer är just dessa yrkesverksamma, som skall göra detta, och då måste det till någon radikal förändring, om inte kombinationen frilansare - fria grupper och kulturpolitik bara skall förbli en omöjlighet -  en paradox

 

Alla vi är resursen. För att utvecklas behövs näring, andlig och lekamlig.

 

Här är några punkter på ett sådant program:

 

-   Regionen måste klart och tydligt jämställa det fria konstlivet, de fria utövarna med institutionerna - det handlar om legitimitet och status. Det betyder både ord och handling. Det skall i fortsättningen vara lika fint att arbeta fritt som bundet. Budgeten för det fria kulturlivet måste någon gång få växa mycket snabbare än institutionernas återkommande uppräkningar. När prioriteras den fria sektorn på institutionernas bekostnad?

 

- Liksom institutionerna är en regional angelägenhet måste också de fria konstnärernas grundläggande villkor vara en sådan angelägenhet. Här gäller det inte minst att skapa kontinuitet som grund för framtidstro. Kultur i projektform är populärt, men jag skulle hellre se satsningar på fler livsprojekt!

 

-  Grundtrygghet! - Det handlar om bidragens storlek för de enskilda projekten. Man måste våga se de fria kulturprojekten i form av tjänster - alltså som hela människor. Utvecklingsbidrag till institutioner omfattar oftast summor som just handlar om tjänster, anställningar. Den fria konstnären får i stället ett slags stipendium, en uppmuntran.

 

 - Det handlar också om att fria konstprojekt måste få anta en större skala. Idag har man skapat normen 2-3 dansare, fyrtiofem minuters föreställning  inklusive workshop. Det blir väldigt lagom alltihop.

 

- Djärvhet!  Det krävs onekligen, om man skall motsvara visionerna i regionens utvecklingsprogram att  ”öka försprånget som Sveriges ledande kulturregion”.

Inom forskningen skapar man ”groddföretag” t ex på Chalmers, ”spetskompetens”  talar man gärna om.

Också konsten behöver  sina ”riskkapitalister” - men där slår rädslan och konservatismen till. Varje teknologiskt, medicinskt utvecklingsföretag borde ju ha sitt motsvarande experimentella danskompani!

Men man väljer säkra kort ... sponsrar Symfonikerna, som knappt spelar ett nutida verk, en Munch-utställning på Konstmuseet  etc... Då måste regionen med sin överblick, sin internationella inriktning gå i spetsen istället ... i Gunnar Ekelöfs anda:

 

”Det bestående är det vackra försöket och dess lönlöshet

det vackra försöket i medvetande om dess lönlöshet”

 

 

- Stat, kommun och landsting driver av hävd sin kulturpolitik genom sina institutioner -  inte genom sina enskilda medborgare. Regionen måste börja prioritera enskilda människors insatser framför strukturer / hus

 

- De fria konstnärernas uppdrag är att lyssna till sina inre röster, att själva forma sitt uppdrag. Det behöver inte regionen anstränga sig för att formulera! Oroa er inte heller för strukturen - den skapar konstnären själv:

 

...eller som Pierre Guillet de Monthoux vid Stockholms Handelshögskola skriver i boken ”det sublimas konstnärliga ledning” (Där han för övrigt också försöker reda ut, varför konstnärer gör en massa omöjliga projekt, utan ekonomiska incitament”.

 

Så här skriver han:

 

"Konstnären är ingen knegande hantverkare. Han iscensätter skandaler, provokationer, riter och föreställningar. Han övertar prästens och ceremonimästarens roll i en demokratisk, sekulariserad värld. Konstnären organiserar, men han är ingen makttrippad organisatör som manipulerar sina medmänniskor med abstrakta managementmetoder. Konstnären organiserar konkret. Genom konstverket blir konstnären konstvärldens organisatör. Ur föremålet, tinget eller tavlan, uppstår föreställningen, organisationens teater."

 

 

 

Frågan är då om den fria gruppen, frilansaren måste förbli en paradox. Går det att förena den fria gruppens kreativitet, effektivitet och frihet med institutionernas trygghet och kontinuitet?

 

Hur skulle sådana idéer se ut?

 

En har jag burit på länge - Drömmen om den mobila hybriden, som skulle se ut ungefär så här:

 

Man utgår från en konstnärlig kärna bestående av koreograf, producent, ljusdesigner, som också är tekniskt ansvarig. Dessa arbetar på helårsbasis.

Till detta kommer en grupp dansare, 6-7 stycken, som anställs minst 6 månader per år.

Detta garanterar både kontinuitet och förnyelse. Dansarna får möjlighet att arbeta med andra koreografer för att på så sätt utveckla sin kompetens och erfarenhet.

Den konstnärliga ledningen kan ostört arbeta med konstnärliga idéer och förbereda nästa intensiva arbets- och föreställningsperiod.

 

 

En annan:

 

Tänk om det var så att  V.G. kunde tänka sig att satsa t ex 2 miljoner på en konstnärlig idé, jag som koreograf har. Då skulle man kunna tänka sig att jag travade upp till Göteborgsoperan eller till Älvsborgsteatern och sade: - Jag har en idé och dessutom har jag 2 miljoner för att förverkliga den. Jag vill diskutera ett samarbete.

 

Att söka ett projekt från V.G. idag är nästan lika krångligt som ett EU-projekt. Man skall ange saker som man inte kan arrangera förrän man har pengar -  som t ex premiärdatum, innan man vet, om man har pengar att hyra lokal för, än mindre boka den, eller boka dansare som behöver kontrakt för att lova ställa upp den aktuella tiden. Allt blir bara chanstagning som enbart vilar på fromma förhoppningar utan grund i de villkor som fria utövare lever under. Går det inte att tänka sig in i de sökandes förhållanden... eller vänder man sig bara till institutioner som vill driva utvecklingsprojekt... fastän motsatsen står i anvisningarna.

 

 

Det gäller att vara uppmärksam och lyhörd särskilt för den konst som lever i ögonblicket.  En bok bevaras för eftervärlden, en tavla kan upptäckas av kommande generationer - men för danskonsten finns bara nuet som inte får slösas bort. Tiden rinner förbi konstnären.

 

 

De fria konstnärerna inom dansen behöver också sina mecenater och för närvarande finns de bästa inom stat, kommun och landsting. Men det handlar återigen om att se människan!

 

 

Eftersom det regionala programmet talar om att man skall satsa 50 miljarder kronor på trafikens infrastruktur under tio år blir det citat jag valt som avslutning extra talande:

 

Det kommer från  Ernst Thiel, mannen bakom Thielska Galleriet en av Sveriges största konstmecenater i början av 1900-talet och lyder.

 

"Min blygsamma gärning har haft som syftemål att söka bereda konstnären arbetsfred och sinnesro. För mig har alltid människan gällt för mer än verket, jag har sökt människan bakom verket. Jag har inte velat förvärva ett konstverk. Jag har velat jämna vägen för en människa."

 

 

Gun Lund

 

Lundsbrunn 29 september 2003

 

 

E=mc2 Danskonst, c/o 3:e Våningen Sockerbruket 9 SE-414 51 Gothenburg Sweden

Office phone: +46 (0)31-12 17 71

E-mail: info(a)emc2dance.com

 

 

© E=mc2 Danskonst 2015

FACEBOOK

VIMEO